Kloktok

Jag känner mig så smart. Jag kan ladda bilder hit och dit, jag slänger inläggen med en knapptryckning mellan förhandsgranskning, redigera HTML, redigera texten och gud vet vad. Nu har jag fått ytterligare information att bearbeta för min överhettade hjärna. Jag har velat ha en telefon med funktionerna, ringa, ta emot samtal och SMSa, inget mer, ett järnspett alltså. Jag har fått en dator i telefonformat med fullt tangentbord och internet (om jag är beredd att betala för det, det är jättedyrt, påpekar givaren snällt). Min arma hjärna kan snart inte greppa mer information, men det bryr sig ingen om, dom fortsätter att ösa teknikprylar över sin åldrande mor. Jag tyar icke mer, jag börjar med förtvivlan i blicken scanna horisonten efter ett vårdhem där jag bara kan ligga och filosofera.