Berlusconi ingriper mot "dödshjälp" Det måste vara det svåraste man kan ställas inför både som anhörig och dom som ska besluta om vad som ska gälla.
En del av mig vill bestämt säga att, -självklart ska dom anhöriga få bestämma om hon ska få dö efter så många år i koma men en annan del av mig vill lika bestämt säga, -vem har rätt att bestämma när en människa ska dö och vad vet vi egentligen om vilken livskvalitet hon har. Hon ligger i koma, hon är inte hjärndöd så alltså lever någon del av henne och vem ska bestämma om den delen ska leva eller dö.
Jag skulle inte vilja vara den som måste bestämma en sådan sak och jag vill inte vara den som är anhörig till någon som är föremål för en sådan rättstvist. Vad som än bestäms så kan aldrig någon säga om det var rätt eller fel, för det är det ingen som vet.
Inlägg
2 kommentarer:
Det stod ju i texten att hon en gång sagt att hon hellre ville dö än att vara nåt slags kolli som inte kan kommunicera med omvärlden. Redan glömt hur det var formulerat, men nåt sånt. Så jag ser inte riktigt vad som är problemet. Jag hade utan tvekan viljat bli behandlad så. 17 år i koma... om hon nånsin skulle vakna, får man inte bestående men av det? Oavsett, vakna efter 17 år, vilket trauma.
Alla som är i femtonårsåldern säger väl saker som att jag skulle hellre dö än att leva som ett kolli, ju äldre man blir desto mer omvärderar man vad som är viktigt och skulle hon kunna svara idag så kanske hon skulle tycka att om chansen finns att jag vaknar upp så skulle det viktigaste vara att få tillbringa lite tid med min familj. Det sorgliga är att ingen kan veta vad hon skulle ha viljat göra idag om hon kunde bestämma själv.
Skicka en kommentar