.jpg)
Jag tror att det är mer förekommande än vad man tror att läkare "hjälper till" lite när dom ser att ett barn inte kommer att få ett (enligt dom själva) fullvärdigt liv. Jag tror att det är så vanligt förekommande att läkarna inte ens ser det som att dom gör fel.
Nu vet jag givetvis ingenting om det här fallet men generellt tror jag att läkare bestämmer mer över liv och död än vad vi tror. Jag tror att avbrutna behandlingar och överdoseringar av lugnande mediciner är ett sätt att skynda på slutskedet i livet.
Inlägg
7 kommentarer:
Jag tycker det är skrämmande om vi skall få som i USA.
Sedan när fick åklagare och polis läkarkompetens ?
Det finns en anledning att det är Socialstyrelsen som skall ha översyn över vården.
Jag undrar om det är så att åklagaren vill göra sig känd.
Hur skall en läkare kunna undanröja bevis ?? Vi har väl sett att rättsväsendet undanhåller bevis och ändrar men barnet är ju dött, obducerat och vad jag kan förstå kan inte journaler ändras.
Det beklagliga i hela historien är att det verkar som föräldrarna har svårt att acceptera att deras barn dog.
Vad som framkommit i media så verkar det ju som barnet var utom all hjälp.
Nej låt läkarna sköta vården och polis och åklagare sköta sitt.
Ta itu med den rasism som finns inom polis och åklagarkåren och deras s k kåranda.
Hälsningar
En som lider med läkarna idag.
Som läkare blir jag oroad av att se din blogg, Aila. Jag hoppas verkligen inte att ni är många som delar din uppfattning. Vi läkare har som främsta uppgift att rädda liv, inte att påskynda död. Även när det rör sig om mycket svårt sjuka patienter har vi inte rätt att göra det och min uppfattning och erfarenhet är att det absolut inte går till på det viset. I många fall när slutet är nära ska man förstås minska lidandet men det gör därför inte att döden påskyndas. I enstaka fall får man stänga av livsuppehållande åtgärder men då har det skett en noggrann utredning att livet inte kommer kunna upprätthållas på något sätt.
Det ska bli mycket intressant att se fortsättningen på denna mycket sorgliga historia (där delar jag din uppfattning) och jag hoppas innerligt att läkaren kommer komma någotsånär helskinnad ur detta samt att barnets föräldrar kommer känna sig upprättade på något sätt.
Jag kan bara säga att jag står för mitt inlägg om att det är vanligare än man tror, inlägget är grundat på personliga erfarenheter och inte bara taget ur luften. Vissa inlägg skriver man av bara farten och slänger in, andra skrivs med mycket eftertanke, det här inlägget hör till det senare.
Det är förståeligt att domstolen vill ha förhandlingarna bakom stängda dörrar. Utan att ha någon annan information än de sörjande föräldrarnas + ilsken mormor har åklagaren överreagerat grymt. Barnet är fött i v. 25 (vilket är vårdens fel enl. föräldrarna). Med vårdens hjälp överlever barnet först till v. 32, då lungorna är mogna. Därefter vårdas det (felaktigt förstås enligt föräldrarna) så att det kommer upp i så bra vikt att de kan ta hem sitt barn vi 12 v. ålder, motsvarande graviditetsv. 37-38. Lugnt skede, men inte helt oskadd av sin start. Sen kommer de in med sitt barn urakut pga krampanfall. Trots alla risker med att söva så små väljer man att göra det i ett desperat försök att kanske hitta en hjärnblödning som kanske kan åtgärdas. Men barnet blir än värre sjukt och livsuppehållande behandling avbryts när barnet är i narkos i röntgenundersökningen. Självklart. Det måste finnas en gräns för hur länge man ska plåga barnet (och föräldrarna) med all tillgänglig teknologi.
Situationen i USA är gräslig där jurister har sitt levebröd på att underhålla föräldrarnas sorg.
Jag uppmanar alla att läsa på om NaKa-balans hos extremt tidigt födda, om muskelkramperna hos de som drabbas av nyföddhetskramper och infantil spasm m.m. När vårdpersonalen ser att de inte kan lindra lidandet med till buds stående medel, och hopp om liv inte finns, så finns det ingen som helst anledning att fortsätta en plågsam behandling.
Just bland barnläkare så är det väl känt att man för första levnadsåret inte alls kan säga ett dyft om vad som blir "fullvärde". Det diskuteras alltså inte! Varje prematurfödd man förlorar är just en förlust. Varje barn som överlever, hur handikappat det än blir, är en vinst. All forskning och vård är inriktad mot att förbygga dessa handikapp redan under neonatalperioden. Jag förstår inte hur juristerna och polisen ska kunna sköta detta i fortsättningen. Läkarna har trots allt ökat överlevnaden radikalt för dessa små för tidigt födda < 1 kg. Kan polisen bättre? Åklagarna? Domarna?
Du skriver två gånger att du *tror* att det är vanligare än man tror. Sen skriver du att du har personlig erfarenhet. Personligen *tror* jag att det är extremt, extremt sällsynt att läkare faktiskt dödar patientenen av barmhärtighet. Däremot vet jag att många patienter i livet slutskede får höga doser av smärtstillande för att minska det fysiska lidandet.
Jag är också mäkta förvånad över att någon kan tro att läkare faktiskt skulle syssla med aktiv dödshjälp. Läkarkodexet är att rädda och uppehålla liv, inget annat.
Varför ska lekmän insinuera och fösöka döma i förväg? Hela historien verkar märklig och inte minst från föräldrarnas sida. Det är väl klart att sorgen slår till när ett barn dör. Men vem vinner på att försöka hitta en syndabock? Vilket uppsåt skulle denna läkare kunnat ha? Skulle en medicinare riskera legimation och fängelsestraff för en barmhärtighetsgärning? Tror läkaren är lite klokare än så. Satsar en slant på att fallet kommer rinna ut i sanden.
Jag håller med aila och undrar samtidigt vad för sorts läkare mr anonym är, tandläkare, gynekolog inte inom medicin i varje fall. Jag skriver också uti från egna erfarenheter och tycker att läkarna vet vad som skall göras i livets slut. Man gör inte samma bedömning i alla fall och det finns stora skillnader på hur vi skall behandlas i livets slut. Samtidigt vill jag säga " BRA blogg aila "
Skicka en kommentar