Var drar man gränsen

Var ska man dra gränsen för vad som ska kallas för aktiv dödshjälp och vad som ska kallas för smärt och ångestlindrande behandling i det absoluta oundvikliga slutskedet av ett liv. Ska man fråga föräldrarna om man får ge smärtlindring när man stänger av en respirator eller ska en läkare få avgöra om det behövs för för att själva dödsögonblicket ska bli så smärt och ångestfritt som möjligt. 

Det bästa är att bestämma det tillsammans med föräldrar eller anhöriga men jag tror inte att alla föräldrar/anhöriga är känslomässigt kapabel att bedömma det när dom befinner sig i den situationen. Alla vill att deras anhöriga ska få dö värdigt och utan smärta men ingen vill missa en enda minut med sin anhörige. 

Visst kan det finnas gråsoner när det gäller tidpunkten för att öka medicineringen speciellt när allt hopp om tillfrisknad är borta men personen kanske skulle leva någon dag till utan medicinering fast kanske med svåra smärtor och stor ångest. Även om personen är medvetslös så finns det tecken på stress pga av smärta och ångest.

Om inte personen i förväg har klart talat om hur han vill ha det så kan inte en läkare veta om den personen blir fråntaget ett viktigt ögonblick den sista dagen. Jag tror att det är tankar som även läkaren har när dom gör avvägningen om vilket som är bäst, värdigast och mest humant för den döende och även för dom anhöriga som ska bevittna hela förloppet. 

af  svd   dn