När en skådespelare som man tycker om dör så känns det nästan som om en avlägsen släkting eller en vän som man träffar någon gång ibland har dött. Det är inte så att man blir jätteledsen utan det är mer som en påminnelse om att vi alla ska dö någon gång. Patrick Swayze hörde till en av mina favoritskådespelare och jag kommer att sakna alla filmer som jag inte kommer att få se med honom längre. Det blir som att han har frusit fast i tiden, som när han står under det flödande ljuset i Ghost och väntar på att försvinna ut i evigheten.
Läs även andra bloggares åsikter om
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar