Jag kan inte föreställa mig skräcken man skulle känna om ens lilla barn försvann. Jag får ont i magen bara av tanken på att måsta ringa polisen och anmäla att mitt lilla barn har försvunnit. Alla tankar som måste rusa genom huvudet på den som fått uppleva det måste vara fruktansvärda. Däremot så kan jag föreställa mig glädjen av att hitta igen barnets sovandes lugnt bakom soffan, jag kan tänka mig alla tårar och alla leenden som kommer när chocken över att eventuellt ha förlorat ett barn släpper och att man upptäcker att ingenting har hänt och att allt är som förrut.
Läs även andra bloggares åsikter om
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar